April in Paris …. not

Lättlurad som en sliskig sill
på gränsen till idiotförklarad imbecill
ruttnar man här i väntan på Godot … som en makaber makrill.

Skulle vädret vända, vilket man verkligen vill,
kan man i alla fall försöka blåsa liv i sin skrangliga grill.

Läger är nu, sponsrat av Jante, ovillkorligt overkill.

Man skulle kanske döpa om sig till Bill
eller Bull, eller han med ugglespegeln, den lurige Till*.

Under tiden kan man ju lyssna på ”Blueberry Hill”
och hänge sig åt nihilistiskt navelluddspill.
Bara att dekorera den subtila substansen med dignande kvistar av dill
efter man format kulinariska krutonger av allsköns alternativt spill.

Smaklig spis à la landsbygd … eller det som döljer sig i den förmätna menyn, dvs april april!

Skojfriska kramar från en säsongsbetonad sol-och-vårarinna

* http://sv.wikipedia.org/wiki/Till_Eulenspiegel (för er som lider av selektiv ignorans)

Klara, färdiga, quadragesima!

Idag kan du varken skylla på ärtsoppan, glömd skollatin eller tappad kalender …. räcker med att du har basala mattekunskaper för att klura ut diffen mellan 99 och 53 för att således komma fram till att den 46 dagar korta påskfastan inleds denna mitt-i-veckan-dagen med stoftanknytning. Är du ett kakmonster som nyss vaknat ur gårdagens semlekoma, kommer du att välkomna denna inringda period av kulinarisk kyskhet. Dagens 2 låtar är självskrivna: Ashes to ashes med no-introduction-necessary-D.Bowie + Asche zu Asche med husgudarna Rammstein. Veckans träd är uppenbart Fraxinus excelsior och dito person är gubben Ask, Emblas snubbe. När vi ändå är lite nostalgiska slänger jag in 3 kannor honung, och då vet ni  genast att jag syftar på det äldre nordiska rymdmåttet för  7,851 l. Men i rättvisans namn får vi inte glömma justitieministern, denna Bea vars efternamn rimmar på typ rask. Nästsista hinten är ett synonym för mindre låda och att man kan ha något kirrat i en liten sådan. Vill man konsultera Jeeves, får man heta Wooster, för sajten heter numera Ask.com Den skarpsynte perceptionisten har nu för länge sedan hajat att jag associerar till askonsdagen, ett till synes relativt religiöst dygn, som snart anyway är till ända. Jag får lägga på ett kol om jag skall hinna publicera detta innan Torsten firar sina 15 minutes of fame. Hade ju givetvis en adekvat agenda när  jag satt och brainstormade med mitt alter ego i eftermiddes …. i stället för att falla för duntäckets diaboliska frestelse (the luscious curse of the duvet), trotsade jag min apatiska patos, det grådaskiga pissevädret och den okulära offerkoftan. Så här sitter jag nu, återigen blottad och rectifierad; med mina tankar, funderingar och subtilt invanda, aningen destruktiva men ändå hoppfullt futuristiska ”Gott-und-die-Welt” förbättringsförslag. Ackusativobjekt är för mig väldigt subjektivt, dvs av någon ”konstig” anledning sätter jag andras, och ibland alla andras behov före mina egna. Detta är dock inget fall för Dr.Phil, snarare för Dr. Alban … i contexten att d e stabilt! Och kontentan samt den obligatoriska säckhopsnöringen ankyter inte bara till bilden utan på omvägar (som vanligt) även till the subconscious yet obvious brief. Oberoende om du är familiär med Procol Harum eller inte, men det sista som lämnade Pandoras box var hoppet … sen kan man ju som former/wannabe katolik kontemplera över varför hope rimmar på pope.
Nu ska jag inte bre en kvällsmacka utan verkligen vara empatisk med Ted Neeley/Yvonne Elliman och lyssna på JCS …. Pax Vobiscum yada yada yada

In vino veritas

Helgen har börjat och inleds med ett elegant glas rött
druvan är lagom, smakar inte för sött
annars blir man snabbt odrägligt trött.
Om lådan slits blir tappen nött
och kvällen kan sluta way 2 blött!
Så innan man konstiga tankar har fött
är det klokt att varva med knaperstekt kött.
Därmed kan ingen känna sig stött
såvida man inte sitt sämre jag har mött.

Konsten att sangviniskt njuta av vin,
eller ohämmat lida … upplevelsen är din
vid excess kan gränsen vara hårfin.
Frågan som styr är om viljan är min
eller är det tron på att glädje följs av pin.
Vilket fallet än må vara, akta dig för hin
håle, som bakom hörnet lurar med ett flin.
Så ta kommandot, släpp honom inte in
läget blir då för dig alltid win-win!
Sanningen är som ett dynvar av lin,
lite old-fashioned men ack så fiiin!

Skål på er monsters, ni som tål … resten är hangarounds i periferin!!

Summa summarum

eller sammelsurium kanske är mera adekvat i mitt fall. Så här med någon futtig timma kvar av nådens år 2011 tänkte jag köra en liten recap, vilket är  relativt brukligt när de gångna månaderna börjar närma sig fulla dussinet.
På rak arm (även böjd iofs) kan jag dock inte peka ut några signifikanta milstolpar, men brainstormar febrilt så att detta inlägget inte blir helt oväsentligt/mot bättre vetande. Det har blivit en del resor (3 st, vilket statistiskt sett är ofantligt i min historik), varav jag dock helst hade sluppit den senaste ,eftersom den tog mig till en begravning, som inte borde varit aktuell ännu på flera decennier! En väldigt kär och när ung man gjorde plötslig oväntad sorti, som med blixtens omvändande hastighet. Chocken har lagt sig lite, men den kosmiska logiken lyser fortfarande med sin frånvaro, så många frågor väntar på sitt rättfärdigande svar. På kransen hade vi den tillfälligt tröstande texten ”Quem dei diligunt, adulescens moritur!” av Plautus, men det subjektiva hjärtat ligger oftast i underläge till den objektiva hjärnan, så hur mycket man än intalar sig att det finns en mening med det meningslösa, mässandes bibliska klyschor, är det svårt att både fatta och acceptera varför dom goda blir hemkallade i förtid. Den äldre generationen (läs dom som är födda ca ett halvt sekel sedan och bakåt, dvs päronen, typ) verkar ta dessa ting med en obekymrad laissez-faire-attityd … eller sen våndas dom med samma Angst men skyltar inte med det i versaler. Kan ju bero på att dom växte upp under och upplevde kriget, och NU förstår jag verkligen Basil Fawlty’s klassiska replik ”don’t mention the war” ;-/ Anyway, jag har likt en minsvepare kommit hästlängder ifrån den fundamentala fuchsiafärgade tråden. Som jag nämnde innan, inget revolutionerande (som poppar upp i hypothalamus) känns värt att nämnas. Visst har vissa stunder och dagar varit både uppfriskande och utmanande, men i det stora hela har revolutionsartade upplevelser och realitetsmodifierande uppenbarelser lyst med sin frånvaro. Envar sin egen lyckas smed är inte enbart en svensk film från 1917, utan även ett populärt ordspråk med evident sanningshalt. Förutom tillhyggen krävs det även eld för att kunna smida, samt lite must, muskler och potens för att utföra detta allegoriska hantverk. Så här i grevens ögonblick är jag kanske lite sen, men definitivt sist att erkänna, att jag inte precis har överansträngt mig för att förverkliga mina fantasifulla visioner. Hädanefter är det dock andra bullar, nya tag och friska fläktar som gäller! Det är nog dax att slå slag i saken,  töja på gummibandet och lyssna på good old Winston, dvs investera i ”blod och arbete, tårar och svett ”. Ni som nu tror att jag håller på att mynna ut i ett nyårslöfte, till Er säger jag: fel fel fel men ändå rätt och definitely maybe. Vill inte dedicera mig till årstidsrelaterade klyschor, så jag väljer den mera affirmativt klingande synonymen ”engagement’, som både låter angenämare och insinuerar  allsköns facettering. Innan jag befriar er från kvällens ögongymnastik vill jag även klämma in ett härligt frappant citat från den ämabla Jake Harper ”Just coz I’m an underachiever I’m no idiot”. I vanlig ordning är den tillhörande bilden laddad med symbolik, tänker dock inte skriva er på näsan, så ni får fritt associera till rosa knoppar, glitter och min förutsägbara blondering.

Kram på Er och se för bövelen till att få ett magnifikt 2012 // Bettan Churchill, utan champagne men med mod ;-D

Yuletide, typ

Om en vecka är det årets nästsista fest

fast det engelska ordet ”feast” beskriver tillfället bäst.

Man frossar tills det knappt finns plats under sin väst

i tron att man till värdinnan gör en fin gest.

 

Besticken därefter pekar mot både öst och väst

konsulterar man spegeln liknar man närmast en best

den som sväljer mycket får i sig mest

och liknar i sin excess den hädangångne George Best.

 

Långväga participanter är lika välkomna som nästsocknes gäst

gäller bara att tajma in stadiet efter glöggen varit jäst

Har man dock noggrant på sin inbjudan läst

vet man att man mot rätt destination har rest.

 

Framåt nattkröken efter man har nattat sin häst

får man eventuellt avnjuta en halvljummen men ack så god rest

Detta är kanske inte det djupsinnigaste ni har läst

men jag skiter i konventionen och blir vid min läst

 

Gult är fult säger vissa

men jul rimmar på hjul

och jag är tveksam till att dissa

rött är sött och passar i slott som skjul

så ha en härlig högtid som ingen vill missa!

 

 

 

Jakt – av eller på?

Alla som tror att jag skall prata älgjakt behöver inte räcka upp handen … visst är älggryta svårslaget, men mina intentioner är inte att snöa in på våldsaspekten (fast vem vet, detta inlägget kanske slutar med slakt). Det är iofs säsong nu, men den jakten jag hade tänkt dividera om pågår 24-7, och inte bara i skogen. Vill inte luta mig mot klyschor heller, men det jag närmast har i åtanke är hetsen på det som verkar lura bortom horisonten. Tydligen måste man hela tiden sträva efter nytt nytt nytt, status quo har blivit fult och mossigt (menar nu inte gubbrockarna, dom har alltid varit so last season). Min fråga är då: varför kan vi inte vara nöjda med nuet, med det som vi har, som vi kanske har kämpat i åratal för att uppnå? Vem stipulerar att allt i livet är en tävling, att vi måste befinna oss i  konstant förändring? Gräset är ofta brunare på andra sidan och går man över ån för att hämta vatten tar förmodligen strömmen din spann. Våga vägra vanity, säger jag bara, även om man står där sen som en Don Quijote 2.0! Kontemplation tycks numera vara ett förlegat substantiv … vissa Percy Nilegårdfans känner eventuellt igen ordet från den underbart underhållande rullen ”Torsk på Tallinn” …. i annat fall rekommenderar jag ”rekindling’! När vi nu har glidit in på fula fiskar … ni anar inte vilken uppsjö av hala nätbaserade kufar det finns  ;-) … och i denna ”sporten” är alla medel tillåtna, även dom sedan länge utdömda inhumana metoderna … ljuster(föra bakom ljuset)/harpun(riktad attack)/dynamit(pang på, hängde du med?). Dagens ohämmade jakt gäller givetvis även prylar, projekt, bosättning och befattning; men hur viktigt är det egentligen att rusa fram utan att hinna känna efter/smaka/njuta/vara tillfreds med det man redan har landat? Och med tanke på bara en sån sak att det nuförtiden finns otaliga (samt tom ”manliga”) surdegsbloggar, så hoppas jag verkligen att samhällsutvecklingen inte bara pausar, utan även tillåter sig en dos essentiell stagnering.

Over and out för denna omgången // Artemis som med näbbar och klor försöker sätta käppar i ekorrhjulet
P.S. Som relativt god katolik vouchar jag givetvis även för kyskheten (fast det är mera circumstantial än optional)
P.P.S. inte omöjligt med uppföljare till detta tema, Jägarna 2, huka er!

Själv är inte alltid bäste dräng

eller navelskåderi på både högsta och lägsta nivå (beroende på om även luddet skall be(tr)aktas). Har gått runt och lullat ett bra tag nu, vetandes innerst inne att saker och ting oftast inte bara händer av sig själva … likväl får jag ingen av tummarna ur brunögat. Har ju på denna sida försökt att dryfta mina synnerligen subjektiva synpunkter på diverse subjekt, objekt och non-issues. Har förmodligen (pallar inte lusläsa alla inlägg för att ev få fram exhibit A) nämnt att mitt klotter primärt är terapi, sekundärt underhållning men tertiärt övning, som på ett mirakulöst sätt skall slussa mig till fame and fortune. Anyway, när jag i em sedvanligt lagt mig under duntäcket för min halvtimmes ”meditation”, ploppade ordet ”självdisciplin” ur hypotalamus, och har förföljt mig sen dess. Jag som ändå har fått en sträng tysk katolsk uppfostran, varför kan jag då inte implementera detta ”kärleksfullt påtvingade autodidakta” tankesätt i mitt eget beteendemönster? Freudianen inom mig säger att det är just därför …. och den lilla flickan som inte gillade den diktatoriska disciplinen då bekräftar det gärna nu. Under min terapitid (min mest kreativa 3-årsperiod so far i mitt liv) hann jag inte dissekera hela min barndom, men efter multipla (h)aha-upplevelser infann sig vissa insikter, som i sin tur bidrog till en extensivare toleransnivå. Verktygen har jag alltså, samt den passiva perceptionen ….. kanske behövs det bara en slipsten, ström eller smörj? Eller, vilket är mest troligt, så krävs det en byggledare, som ser till att projektet flyter på inom stipulerade tidsramar. Hade precis skrivit (sen raderat och sen skrivit igen) att jag alltså funkar bäst när jag blir piskad mot deadline ….. när jag insåg att det inte bara är S/M light …. utan ett djupt dolt arv från min uppväxt. Skulle spåna vidare på min nuvarande oändliga tillvaro där man inte har bråttom för att det finns utrymme för mañana ….. when it hit me like a slägga …. det var ju för bövelen så det gick till då, morssan ”hotade” alltid med att alla sysslor skulle vara utförda tills farssan kom hem (annors minsann …) På helgerna skulle sedan tusen andra saker göras först innan man fick leka/läsa/whatever. Oj, och jag som trodde att jag hade rett upp mina gamla konflikter …. nu upptäcker jag i stället genom slumpmässigt dividerande ett paradoxalt Elektradilemma. Σ summarum kan dock konstateras, att det är hög tid för konkreta kontra-order … man skulle kanske damma av gamla AIDA

Härmed förklarar jag krig mot mina gamla demoner och döper om mig till Bellona …. Pax vobiscum!

P.S. ALLT i bilden är symboliskt …. utom rubriken … och då associerar jag inte till kalsonger (i detta fallet)

Visst gör det ont

som fan när någon trampar på dina tår
med full kraft, och lämnar uppenbart osynliga spår.
Med lite tur hamnar man på en balansbefriande bår,
men utan den blir man sittandes i en hög och slickar sina sår.

Så mao är det officiellt nu sedan nyligen vår,
brist dock på bristande knoppar, mest bara livlöst utvuxet hår.
Shortssäsongen verkar avlägsen, not-gonna-happen med dessa lår,
dom enda som ogenerat kan flanera i pälsen är får.

Den som sprider sin havre, står väl i fältet och sår,
den som inga frön har, han fruktlöst genom tillvaron går.
Eller så har hon korta armar och fruktar att hon inte når
så långt det behövs och därför odugligt mår.

Alternativt kan man ansluta sig till en kår,
som uppmuntrar uppdrag som inte alla får;
likasinnade rörande om varandra rår,
dubiösa desillusionerade diton mässar Fader vår.

Oktobernatten har många ögon

Natten är lång …….. och mörk,

trots dess ljusa stam urskiljer jag inte en endaste björk

genom mina fönster, som i övrigt släpper in allehanda sken,

men i ärlighetens namn var ett tag sen något av dem kunde betrakta sig ren.

 

Städning har aldrig tillhört mina starka sidor, direkt,

och ett fläckfritt hem hade i mitt fall varit suspekt;

desto gladare blev jag av insikten härförleden,

att spindelväv och dammtussar akkurat ligger helt rätt i tiden.

 

Halloween står i farstun som vi alla vet,

på dyrbara ornament jag nu sparat en summa såå fet!

Behöver inte släpa hem massa konstgjort krafs,

passiv aktivitet sköter det själv, nästan i ett nafs.

Sumpar versen lite, för att det rimmar, men är mest ovidkommande tjafs.

 

Natten är dessutom tyst,

förutom en random långtradare hörs inte många knyst.

Ett och annat djur släpper ibland ifrån sig ett läte,

det har förmodligen hamnat snett i sitt nokturna säte.

 

Ibland har jag dock vaknat till en oväntad smäll,

då är det en musjävel i fällan, ligger där död och snäll.

Ibland kluckar elementet, eller röret därtill,

men jag sover oftast som en klubbad sill.

 

För en sagolik avslutning kan jag nämna tusen och en natt,

som förmodligen läses flitigt av varenda vaken katt,

och har man härvidlag ännu inte fått fnatt

är det nu dax att ta av sig sin tänkarhatt,

så jag släcker ljuset och önskar behaglig natt,

ser fram emot att, i drömriket egenhändigt styra min ratt!

 

 

 

 

 

 

Finnes: attraktiv arbetsvillig Alfahona

Distingerad residensägare tillika individ med otaliga, oanade och (möjligtvis enligt andra)obskyra  talanger och färdigheter ställer sig härmed till allmänhetens (inte enbart pöbelns) förfogande. Min primära tanke är att marknadsföra (läs pusha) mig, BMID, un petit peu, nu när jag har fått in foten här på den ”nya” hubben (aka webben). Mitt nuvarande eremitliv suger som kvicksand och eftersom telepati inte har funkat hitintills, så får jag väl hjälpa världens (rund)gång/(fl)ödet lite på traven. Skadar aldrig heller att påminna om sin existens, för speciellt efter sommarsemestertider tenderar folk att vara både blasé och bortkomna. Det är dock en diversifierad balansgång, för som vanligt vill jag inte enbart informera, utan även underhålla, och vilket sammanträffande att just det senast nämnda verbet har en dual betydelse på engelska, nämligen maintain och entertain. Det är iofs ingen direkt newsflash att man ”blottar” sig på nätet (har läst om ivriga individer som både använt sig av Youtube, Google osv för att hävda sig, med lycklig utgång ,tom) så jag är inte bättre än ”the copycat nextdoor” ….. men som vi flickor brukar säga ”friskt vågat är halva inne’, dvs man måste våga för att vinna …. eller, bättre att ha tagit en rövare än ångra sig att man fegade, så nu sitter jag här och bjuder ut mig nästan som ett med Harry Martinsson samtida”sockenbarn”. (Det var barn som togs om hand av den som krävde minst betalning av den tidens socialomsorg, fattigvården.) Påbörjade detta inlägget för minst 3 veckor sedan, i hopp om att det skulle gona till sig …. men känner mig mest som vilken random fånig deltagare  i Arga Snickaren som helst, som blir anklagad för att inte ha en plan (btw spot-on travesterad av D Hellenius i sin hörna). Ibland måste dock saker och ting få ha sin naturliga lunk, dvs man skall skynda långsamt, inte måla fan på fondväggen, var sak har sin bästföretid, dagar skall komma efter midnatt … bara för att nämna några up2datepimpade bibelcitat. Plan A var dessutom att rabbla upp en uppsjö av angenäma adjektiv, typ det ena superlativa  efter det andra, men eftersom en bild lär ska säga mer än tusen ord, så har jag huxflux (utan att medvetet ha varit kostnadseffektiv) sparat in flera hundra ord (word count atm ca 400 och utgången oviss). Är på tal om den väldigt nöjd med motivet (alltså inte det som kriminalare letar efter i jakten på mördaren, utan bilden per se) … kunde inte ha tagit en bättre själv! De senaste dagarna har för övrigt varit händelserika i den mån, att det på det ena viktiga området i mitt liv har börjat ske en positiv utveckling … närmare bestämt så har jag faktiskt en avtalad dejt allaredan i nästa vecka …. ”kan” dessvärre inte avslöja mera än just så i dagsläget, för jag är väldigt superstitious när det gäller sånt som gäller, men däremot är det inget som hindrar ER ifrån att införliva mig i era mantran! Är det någon som undrar över mina ”current” litteraturpreferenser, så kan jag gladeligen informera om ett av dagens fynd på Pingstis: en  illustrativt inbjudande, inspirerande samt  inbunden sak titulerad ”KALAS” från anno 1979 till det facila priset av 10 riksdaler. Som vanligt (ni som följt mina olika publikationer vet vad som åsyftas) så har jag hattat mellan dittan och dattan, och emedan jag försöker att vara oförutsägbar så har just den PoV(= Point of View, ni som inte är vana vid Corporate abbr) kommit att bli förutsägbar i mitt fall. Så nu ämnar jag helt sonika att avsluta med en riktig klyscha, tillika FFFF-tangering, nämligen dagens uppenbara låttips; Whitesnake:Ready n” willing …. applicerbart enitajm äniwher!
Tallyho-ho … 2 månader kvar till jul ->  tajm att handla Tippex och Explorer så det blir en riktig White Christmas

 

Saknas: mojo

Ni kan tro att mitt dåliga samvete tynger mig mer än 10 kvarnstenar runt en strutshals. Jag borde skämmas som en ”Schweinehund” med paria för att jag inte har skrivit något här på evigheter. Skulle kunna rabbla upp den ena utstuderade ursäkten efter den andra (för bortförklaringar är något jag är väldigt duktig på, eller hur kära barn?) men excuses har nästan blivit mitt 4. mellannamn, så jag får vara väldigt kreativ nu för att inte framstå som alltför obviously transparent. Sistnämnda skall ju för övrigt vara beundransvärt i vissa sammanhang men det kan även vara en nackdel, speciellt om man även har ögonen där (alltså i nacken). Och där tappade jag den obefintliga tråden ner i raviiiiiiiiiinen. Ähmmm …. just ja, anledningar var det ju som jag skulle försöka närma mig, som en kram7k pervo i den fullsatta simhallsbastun. Rent spontant skulle jag säga en av dödssynderna, och dessvärre pratar jag varken om otukt eller frosseri, utan om lättja (inte att förväxlas med mejeriprodukten, som stavas utan ”j’) Exakt, här pratar vi lathet, likgiltighet eller passivitet …. förutom att det nästsista synonymet röstades fetbort i örådet, så 66,6 % talar sitt tydliga symbolistiska språk. Då jag dock, vad jag vet, inte är Satans avkomma (råkar emellertid precis läsa Marilyn Mansons autobiografi …… spottar 3x över axeln Justin Case) samt att ett decimaltecken separerar siffrorna, så återstår den rent matematiska aspekten, nämligen två tredjedelars majoritet till min disfavör. För att inte helt frångå rubriken, vill jag primärt åberopa bristen av mental musa … är iofs kvinna så en spegel skulle funka som plan B, men hur narcisstisk  jag än är så måste min artistiska nerv stimuleras betydligt mer bejakande och bekräftande än åsynen av mitt flegmatiska fejs (on a good hair day) kan åstadkomma. Så om någon av er alla (genomsnittligt 3/dag)  kära läsare har minsta suck om var hittegodsavdelningen för denna sortens attribut befinner sig, tveka inte, utan kontakta mig (jag vickar för Hasse Aro) snarast …. innan snaran gör det. Och på tal om tillgivenhet, måste bara dela med mig av följande underbara replik som jag snappade upp på TV häromveckan: ”No hugging dear, we are brittish and show affection only to our dogs and horses”. Så i egenskap av acklimatiserad, delvis osvensk melankolisk finne (ehuru finlandssvensk halvtysk hybrid) avslutar jag detta inlägg med många välmenta konstruktiva kramar , eller som ironiskt just engelsmännen (och no doubt även kvinnorna) uttrycker det brevledes, XoXo// B girl

Minst sagt hårresande

att så många individer ur den manliga populationshalvan nuförtiden knappt har någon eller ingen behåring alls på huvudet. Denna ”moderna” cancerlook har blivit något av en vedertagen allemansrätt, förr förbehållen just obotligt sjuka, diffusa drängar, maffiga militärer eller eljest obskyra objekt. Å andra sidan har ungefär i samma veva den förr töntstämplade mössan blivit både rumsren och pk, och bäres nu inte enbart av snoriga småglin på vinterhalvåret, utan 24-7-365 av vem som. Det är iofs inte min business om någon snaggar sig eller stajlar frillan med en stickad ful-luva, oberoende av årstid, men det tickar inga boxar i min attraktionslista. Är det kallt ute eller man vill spara in på shampo är det sin sak, men när detta utseende har blivit mer regel än undantag ser man ju inte skillnad på om personen är behövande av strålning/värme eller uppmärksamhet. Ärligt talat har jag inte utfört någon studie heller, så mina synpunkter är rent subjektiva, godtyckliga och ovetenskapliga. Anyway, i mitt tycke ser det mest patetiskt ut, när ”män” springer runt med vaxade skalp och sedan tror att dom är oemotståndligt appealing. Fast återigen, jag vet ju inte vad de tänker … om dom nu överhuvudtaget gör det!  Kan inte heller sätta fingret på vem/vad som startade denna trenden …. Alfons Åbergs pappa, Petter (rapparen),Reinfelt, skinheadsen eller osäkra killar med identitetskris? Det är närmast skrämmande hur kreti och pleti har anammat denna mainstream-icke-frisyr. Vart man än vänder sig, ser man knappt något annat än dessa opersonliga ollonkopior. Så min nästa fråga lyder: vart har alla  ”normala” män tagit vägen? Tack och lov återfinns åtminstone 2 av dem hos Ernst (på TV4) …. och att de ”råkar” vara snickare förvånar mig inte ett dugg! (Hantverkare är ju manligheten personifierad) Snarare är jag oerhört lättad över att det fortfarande finns Ögongodis att beskåda minst en gång i veckan( om inte man unnar sig reruns på TVplay förstås ;-D) Kan egentligen inte komma på nåt mer att dravla om …. ser givetvis fram emot både mothugg och sympatier …. men mest längtar jag efter att den kosmiska ordningen blir återställd!
Länge leve Lejonmanen
P.S. Gamle Samson hade varit mäkta förvirrad om han hade levt nu …. eller inte ….. för han hade nog tolkat det som att (nästan) alla dagens män är svaga

Salig Mor,

det är idag din första RIP-årsdag. När jag fick det ödesdigra samtalet i ottan, visste jag direkt vad saken gällde innan jag ens lyfte luren. Trots att det inte var helt oväntat, kändes det ändå oerhört overkligt. Jag försökte trösta mig med att du nu hade gått hädan till den optimala av platser, den sista ljuva hemvisten, där även alla dina tidigare ”bortresta” nära och kära skulle vänta på återförening. Efter att jag då den lördagen förra året hade mottagit det tragiska beskedet, hade jag ett obekvämt, men nödvändigt beslut att ta. Fyra dagar innan hade jag firat mitt första halvsekel på denna jord, och i present av mina omtänksamma vänner hade jag fått en konsertbiljett inkl. resa till Madonnas konsert i Gbg, att avnjutas 090808. Då jag visste om detta i förväg, hade jag länge sett fram emot händelsen samt planerat all tillhörande logistik med transitresa, övernattning, bilparkering, färdkost osv, för att inte prata om klädseln (kommer nu knappt ihåg vad jag sist och slutligen hade på mig, men minns att hela fredagskvällen gick åt till att prova, dissa, prova, dissa, pusta, nästan resignera, prova igen osv)! Efter några minuters panikartad kontemplering beslutade jag mig dock för att utnyttja min födelsedagsgåva. Du hade inte återuppstått om jag hade låtit bli, och jag tror inte heller du hade velat att jag skulle ha försakat denna åtråvärda helhetsupplevelse. För att inte tala om att närmare 10 pers hade lagt ihop sina surt förvärvade slantar till denna exklusiva gåva, till mig! Som tur var allt i förväg redan planerat, packat och klart, så förmiddagen flöt i ett töcken. På något sätt tog jag mig till Växjö, där bussen skulle ta oss likasinnade till Götet. När jag väl satt på ”min” plats och vi rullade ut ur Kronoberg, tog jag en gravöl och skålade för dig! Det hade fortfarande inte sjunkit in att du inte fanns mera, och allra mest hade jag ironiskt nog behövt dig just då, där på bussen …. för du kan inte ana vilket livlöst resesälsskap jag hade fått Jag utgick faktiskt  ifrån, eftersom det endast var fans ombord, att fröken Ciccone skulle eka ur högtalarna och att det eventuellt skulle visas någon film på skärmarna (som faktiskt existerade i bussen), men ack så var inte fallet. Om man inte hade vetat bättre, hade man kunnat tro att det var en dement dövstum PRO-förening på väg till närmaste drive-in-kobingo. Ingen förfestdricka heller så långt ögat kunde nå, så jag fick faktiskt nysa samtidigt som jag öppnade ölen. Oj mamma, du hade i alla fall kunnat ”liva upp” stämningen med din långa erfarenhet av lustfyllt resande (tänker då bl.a. på de många båt- och tågresor  till och från Sydsverige som du har i bagaget!) Anyway, där satt jag ensam och uttråkad, småhulkandes i smyg (dom tittade ändå redan konstigt på mej) och försökte ”bete mig vuxet”. Konserten var dock bra och jag är glad att jag körde enligt Plan A. Nu har ett helt år gått, och jag har lärt mig att acceptera faktumet av din bortgång, men du finns ändå kvar; i våra hjärtan, minnen, drömmar och gener. Och inte förrän idag tändes symbolikglödlampan …. det var inte en slump att jag trots alla odds var på Madonnas konsert just den dagen du blev hemkallad av Herren (eller Frugan, de lärde tvista fortfarande därom). Det kunde ha varit vilket randomartist som helst, men det var kvinnan, vars benämning förknippas med Urmodern, den heligaste av alla mödrar (eventuella Evor som läser detta, inget personligt mot er nu). Även om vissa av dina levnadsval fortfarande verkar svårförståeliga för mig, så vet jag i alla fall en sak helt säkert;  mina 2 systrar och jag var din största och viktigaste livsuppgift, alla kategorier. Jag är både glad för och tacksam över, att jag har ärvt denna kärleksfulla modersinstinkt från dig, och jag kan ärligt säga att mina arvingar inte opponerar sig på denna punkten! När man ger villkorslöst, infinner sig ett harmoniskt lugn, och det behövs för att inte tappa tålamod och förstånd inom bl.a. barnuppfostran;-)
Massor med telepatiska kramar och hoppas att du har det bra, önskar din förstfödda dotter!

P.S. har du tänkt på en annan sak: 8:an är ju tecknet för evighet ….. din måste då vara dubbelt evig, eftersom kalendern stannade på den åttonde i åttonde! D.S.
P.P.S. lägg även märke till att jag hittade den närmast perfekt realistiska familjeanpassade bilden (hårfärg- och antalsmässigt)

Ensam är stark ….

eller?

Hejhej, btw, och varmt välkomna även alla nypåstigna!

Enligt ett färsk studieresultat *  är det tydligen närmast livsfarligt att vara ensam. Dock inte i meningen att man sitter ”övergiven” en random kväll med en god bok/film/pralinask utan att man är det i längden, dvs icke omgiven av varken  familjemedlemmar, polare eller hångelobjekt. Rent biologiskt är ju kvinnan och mannen det äldsta vedertagna tvåpjäspusslet (vilket även utan snuskig fantasi framgår ur yin&yangtecknet), så konstigt vore det ju om evolutionen skulle etablera soloexistens. Ur ren hälsoaspekt är enligt artikeln ensamhet (i betydelsen social isolering) farligare än både övervikt, alkohol och rökning. Dessa 4 element påverkar tydligen livslängden enormt, och lägger man till arbetslöshetsfaktorn, så har jag funnit alla 5 fel …. jeeeeej …. men eftersom livet egentligen inte är någon tävling, så vinner jag knappast någon buckla för min komplett ifyllda ”tipsrad”. Det hindrar dock inte från att återuppta tipspromenader i framtiden. (om någon på tal om ”finn fem fel” saknar referens till GT:s ”bejublade” (kaninöronen använder jag i rent sarkastisk betydelse) album från 2004, så är det helt medvetet, för denna halländska töntgrupp har aldrig tilltalat mig) Däremot spinner jag gärna vidare på GT-tråden, eftersom både gin och syslöjd är mycket roligare att ägna sig åt. Väljer dock att knyta an till rubr. main message och samtidigt lugna eventuellt agiterade läsare; det är absolut inge fara på mitt tak, för så länge jag kan njuta av ”Hem till gården’, VH1-kanalen, min Macbook, solen, loppisar, tonfisksallad, väskor, sunklook (endast hemma, obviously), goda samtal med betydelsefulla individer, betydelselösa flörtar med söta gossar på nätet, Ernst galna monologer i sommartorpet, navelludd, ängsblommor osv går det ingen nöd på min livslust. Givetvis hade jag gärna haft en soulmate inte bara i den antika ärvda dubbelsängen utan i hela min tillvaro (spec. på det intellektuella planet), men jag hänger inte läpp, för jag förlitar mig blint på ”Kismet’. Under tiden plöjer jag genom fyndlådor på gårdsloppisar och vältrar  mig i hänförande dokumentärer, såsom ”samlandet förstör mitt liv”. Sistnämnda är lite som en olycka man råkar bevittna …. det är både skrämmande och äckligt, men lik förbannat kan man inte låta bli att titta. Oftast lider dessa stackars samlande människor av en sjukdom, men snacka om att de föregår som ypperligt skräckexempel! Många av dom claimar just att dom är ensamma, och erkänner nästan trotsigt att de ersätter tomhetskänslan med allerstädes närvarande pryttlar. Mina kära barn har länge insinuerat att jag har för mycket onödigt krimskrams, men jämfört med dessa fenomenala hoarders framstår jag som ett till oigenkännlighet blekt anus. Dessutom är dom bara barnet (jämfört med mig och har därför inte hunnit ackumulera samt därigenom lärt sig att värdesätta vikten av ”nödvändiga saker’. Kom även precis på, att allas vår kära Lasse Åberg t.o.m. har sagt ”det är nyttigt att samla” (iofs i ett inslag i Antikrundan, men sagt är sagt! Slutligen får vi inte glömma den pedagogiska kommunalarbetaren (trovärdigt gestaltad av S. Melander) som muntert messar att ”själv är bäste dräng”! Med denna dagens sanning avslutar jag mitt epistel samt knyter ihop säcken. Observera dock att ensam och själv egentligen inte är synonymer, emellertid de ibland i folkmun användes som ekvivalenta sådana. I princip hade jag kunnat framföra en hel thesis på subjektet, men stearinljusen på min femarmade (!) kandelaber har nästan brunnit ner, wordcount har passerat stolta 500 tecken och jag har fortfarande inte kommit på vilken bild jag skall använda i inlägget.
Tills nästa gång, glöm aldrig BRIS, dvs Berits rätt i samhället …. XoXo

* http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article7536328.ab
P.S. Är det en slump att även min stora idol, Pippi L, är en av världens mest kända sakletare?

Smultronstället,

den kära gamla svartvita IB-filmen, handlar om en annan IB som skall utnämnas till jubeldoktor. Tänkte att jag skulle reda ut det uppenbara sammanträffandet, att regissörens initialer råkar motsvara huvudpersonens. Förmodligen har detta temat avhandlats i decennier i diverse förståsigpåarkretsar, men det skadar ju aldrig att ha en aktuell vinkling på gode prästsonen Ernst, född i Kräftans vändkrets. Nej nu skojar jag på er ….. alltså inte om hans stjärntecken (för han är faktiskt född 14.7.) utan om mina avsikter. Snöar hellre in på den underbara titeln ”jubeldoktor” ….  eller jubelidiot ……..eller Guillou (ang IB) ….. men som av en händelse (eller inte, ödets vägar äro nyckfylla och helt oförutsägbara) så upptäckte jag en annan intressant koppling, nämligen till den 14.7. … och detta när jag bläddrade genom TV-bladet, den enda prisvärda blaskan jag betalar för (5 spänn i veckan för matnyttig info (som oxå finns på nätet, men jag är lite konservativ i vissa hänseenden) )…. så döm om min förvåning, hur jag blir ”haunted” av vissa saker. För några veckor sedan kontemplerade jag huruvida jag skulle haka på den royalistiska räkmackan, men tänkte att eftersom jag inte hade något revolutionerande att komma med, var det lika bra att låtsas som det regnar. Men, den mentala boumerangen smög sig tillbaka som resårbandet på en uttjänt mjukisbyxa ….. och ni svennar som har koll på ”era” kungligheter vet nu vad jag närmar mig som en nyfiken flugsvärm på ett varmt utedass … javisstsomfan är det allas vår Vickan, aka newlywed mrs Westling, som tvunget måste fylla år samma dag som mr Börgmän …. hur handskas man med den desillusionerade ironin?!? Givetvis förnekelse, för det var ändå inte det jag hade tänkt orda om …. fast som vanligt glider jag in på allehanda sidospår, helt enligt hur andan faller på ….. och hade min kära gamla modersmålsmagister Bodil läst detta hade hon med en färgglad tuschpenna skrivit ”svammel” tvärs över hela min synopsis! Jag hade ju egentligen tänkt babbla på om det fina sommarbäret, både som sådant i sig och rent allegoriskt, men nu är jag inte helt hundra mera (och tänker varken ringa 118 lr Bengt Magnusson), jag kör som en obstinat snorunge i sin oidipala fas fingrarna våghalsigt i den ojordade dosan och ser vad som händer (och fötter). Eller kör i vind, som metereologerna förmodligen skämtsamt skanderande inleder sina sommarfester med ….. eller gamylerna på en torsdag em när ärtsoppan är nersörplad utan den obligatoriska punschen på hemmet. Nåväl, har inte i skrivande stund ens bestämt för vilken bild som skall få hedra inlägget, och normalt har jag den biten klar först …. har iofs inte legat på latsidan heller, utan har plåtat min härliga stenmur  (en av många, givetvis) från en massa olika vinklar, så i brist på bättre motiv  (denna gången) ska ni få avnjuta vyn på en av mina (only mine, enligt köpebrevet) favoritplatser på tomten (alltså den som tillhör egendomen, inte julsnubben från Rovaniemi). För det tredje har jag inte mera tid av avvara just nu, syrran pockar om uppmärksamhet på skajpen. Snabbis bara innan jag vaporiserar …. lillpöjken har nu officiellt blivit man …. min son har idag ärofullt muckat från 362 dagar i finska lumpen … KIPPIS perkele jumalauta ….. finska hönsmamman myser stolt (och för att inte bli anklagad för favorisering (millimeterrättvisan har iofs passerat lösgodisstadiet)  passar jag på att även ge en eloge till min söta duktiga home-coming-queen-dotter).
Kram på er, mina kära arvingar …. där ni är, med mig, mår jag som en drottning!

En plats i solen

kan ju tänkas som en lämplig rubrik denna årstiden, och speciellt under den varma perioden vi välförtjänt blivit välsignade med på sistone. Förutsägbar som jag är, har jag som vanligt en ”hidden agenda’. Som av en händelse heter även Kent’s nya album (som releasades idag 100630, när jag påbörjade inlägget) exakt så. I egenskap av hängivet fan hade jag för avsikt att paxa den i god tid, fick dessutom häromveckan ett ”kanonerbjudande” av typ cdon där dom bjussade på den gigantiska frakten av 29 spänn (vilket honestly är en big deal för mig med tillfälligt nedsatt ”inkomst” … för det motsvarar 2 veckors mjölkförbrukning!) men av någon anledning valde jag att inte nappa på det …. så nu sitter jag här utan den senaste ”flavour of the week’-prylen. Kan ju säga så mycket, utan att ingå på detaljnivå, att just Kent hade en signifikant musikalisk roll i det drygt 6-8 (inte att förväxlas med den rekommenderade dagsdosen av brödskivor) år långa förhållandet med min förra boyfriend …. så faktumet att jag är dissad även på det området gör att Kent är minerat område för min del. Men man skall ju alltid blicka framåt och inte älta det förgångna … så nu funderar jag febrilt på mitt nästa steg. Icke att förakta är den stundande årliga sociala höjdpunkten i min kära hemby – Hököns marknad – som varar i dagarna 2, nu till helgen. I massmedia (aka Allt-om-Osby-blaskan) har den som grädden på moset dessutom uppdaterats till att föräras med titeln ”Stora Hemvändardagen” (för bygdens söner och döttrar). När jag nyligen var i huvudstan (delvis dokumenterat i tidigare inlägg) hittade jag i en underbar 2.hand-butik i Sumpan en rolig T-shirt (mitt favoritplagg direkt efter negligén) med texten ”Homecoming Queen” … visade den för dottern (som pluggar annorstädes)  med orden att detta vore ju perfa för marknadshelgen … men i stället för tacksamt jubel fick jag en ”big no-no’-blick åtföljd av orden ”jag kommer ändå inte att vara hemma den helgen” … tough shit … för nu visar det sig att hon kommer hem åndä (oplanerat, men dock!) och tröjan hänger kvar utom räckhåll, för att jag inte följde modersinstinkterna och investeradae 40 kr i lönndom! Anyway, det viktigaste är inte att alltid att ha en synkad outfit, utan mötet med den levande människan inom verklighetsradien. För att återkomma till solen, eller platsen i den  … visst mår jag stundtals som en genuin dyrkare, speciellt mitt på dagen då jag som en obstinat sådan trotsar experternas tips om avhållsamhet mellan kl.11-14 pga cancerrisken, men i längden blir det meningslöst att endast konversera med katten (som man knappt vågar klappa pga fästingnärvaron) som hoppar upp i min solstol så fort jag vänder bleka ryggen till, men däremot är mitt enda sällskap på denna underbara täppa tillika solplätt. Det som däremot är underbart är min fantasi (lr en av många) om en signifikant person, som uppskattar inte bara min närvaro utan även min attityd till glädjen av att befinna sig på denna  gudsförgätna hörna med begränsad insyn och random på gränsen till FKK (fråga Dominic om ni undrar om denna fina tyska förkortningen) .

Sayonara från Eran Omnipresent-Maiko

DOGMA

Diegelmann
Opponerar
Genast
Mot
Aversion

Dopaminet pumpar, lika bra att ösa på så länge det varar (och sen är det ändå inget bra på tv)!
Var egentligen inte klar igår(relativt tidsbegrepp) med mina bekymmer, men har under min meditationsstund bestämt, i egenskap av OPM/drottning, att det är lika bra att fördela gracerna, dvs gnälla i lite lagom doser när jag tycker att det passar in i sammanhanget (eller som utfyllnad). Så härmed har jag enhälligt, i sann diktaturanda, bestämt mig för att PNG förblir en trilogi ….. det är dessutom inte bara inredarna och Gud som har pax på den heliga trefalden. FYI så har jag av en slump upptäckt en härlig ID-duo på TV4+, nämligen Colin & Justin …. och här snackar vi gay indeed för hela slanten … så sorry Simon & Thomas, hur mycket jag än diggar er så ligger ni i lä … man up och gör en liten workshop på hur man framhäver sin Anima. Känner att jag måste återkomma till den s.k. semestern …. välmenande individer har försökt trösta mig med att jag skall se på min ”dödperiod” som semester … men det funkar inte, först och främst inte per definition …. har man knegat hela året så har man inom 12 mån enligt lag (och i egenskap av tillsvidareanställd) rätt till 5 veckor, och helst minst 3 sammanhängande dito. Och det är det som är haken … jag och mina gelikar har inget slutdatum för vår ”semesterliknande tillvaro’, så jag kan inte gränsa av tiden gentemot en deadline inom vilken jag skall ha hunnit varva ner, umgås med släkt och vänner, stryka alla måsten från att-göra-listan, läsa alla böcker, följa upp serier via TV.play osv ….. problemet är alltså att min tid inte är räknad, så det KÄNNS inte som en välförtjänt och behövlig återhämtningsperiod, mera som en oändlig, obestämd och ostrukturerad dvala. Men just nu (lr ATM som det även populärt heter inom bl.a. dataspelskretsar)  har det infunnit sig en semesterliknande känsla …. förmodligen beroende på att det åter är liv i huset … i tisdags kom sonen hem på ”juhannusloma’(dvs midsommarpermis) och ikväll joinade även dottern hemmavidentouraget (kallade henne skämtsamt men kärleksfullt för homecomingqueen) men vädret har givetvis även slängt in alla sina ess. I skrivande stund och sedan några h tillbaka är jag dock ”mutterseelendallein” men min kära lilla flock ämnar att ”regroup” innan tuppen gal … och vetskapen om detta faktumet fyller mig med ett underbart lugn. Jag är iofs en hönsmamma uti fingerspetsarna, men det betyder inte att jag måste ha mina arvingar inom synhåll 24-7 … snarare tvärtom …. jag är så inihelvetesglad för att dom har sin egna sociala kretsar (som ibland även är så påtagliga så dom är tvungna att välja vem som skall få äran att tillbringa den begränsade ärofyllda tiden med dem). Oj vad jag nästan har gått vilse ifrån temat …. rubriken anknyter obviously till LvT i förra inlägget … den käre gode dansken som dessutom osökt får en att associera till en annan aimabel person, nämligen EHJ, som på något mystiskt sätt, trots att han var en smula ikke-pk, lyckades förena kreti och pleti till en hyllning av det mänskligt nordiska. Vem har inte vrålat ”danskjääävlar” över relingen när man seglat hemåt med Tycho Brahe efter ytterligare en lyckad pilsnershoppingtur i Helsingör … fast det i verkligheten enbart rör sig om försumbara nautiska mil …. Ernst-Hugo, RIP. Saknar dock någon, som är likaledes signifikant på dom övriga skandinaviska utposterna. Framförallt, eftersom jag är en udda finlandssvensk-tysk påfågel i dom södra regionerna. långt ifrån Silja Lines norra terminal. Mer därom vi ett senare tillfälle. Inom några minuter skall jag sjunka in i en välfötjänt skönhetssomn (det är inte effortless att se så oförtjänt fräsch ut som undertecknad, vid den mogna åldern av enbart ett halvt sekel).

Kos på jer // Mifune

PNG (del 3)

Hej hopp vad tiden går och det är ju med lite fantasi nästan måndag idag …. för en stackars* dagledig är veckorna en enda oändlig grå massa, på gränsen till betongvägg.* Jag använder medvetet detta laddade ordet, för tro mig, det är mera synd om mig och ”my people” än myrstackarna ute i skogen. Det är minnsann varken semester eller dans på rosor att vara portad (på obestämd tid dessutom)  från den för så många självklara arbetsplatsen. Fortsättningsvis följer jag egolinjen, dvs i stället för att varje gång referera till mina drygt 900.ooo olycksaliga medsyskon som sitter i samma pådyvlade sits, använder jag för enkelhetens skull 1.person som berättarjag. Därmed inte sagt att just jag är det verkliga subjektet i alla enskilda fall. Hur som haver, man kunde ju tro, nu när sommaren äntligen har gläntat lite på dörren, att jag svassar runt ute på ängarna med flaxande Timotejhår  (och då syftar jag givetvis på shamporeklamen och inte dom mediokra melodifestivalsbrittakopiorna), men ack, så är inte fallet. I jämförelse liknar jag mest en avdankad korsning av Roger Pontare och Whitney Houston, dvs pinsam populärwannabe på gränsen till patetisk. Inget direkt ont om RP, jag diggade verkligen hans viskandevindvisa,och hans mod att vara personlig, men folk verkar i allmänhet ha problem med färgstarka individer. Man behöver inte heller vara släkt med Einstein för att fatta att det beror på rädsla för det ovana i kombination med den svenska avundsjukan …..och hade han bott i NY så hade han utan omsvep blivit headhuntad till Village People! För att återkomma till dagordningen, eller raden till dagliknande oordninkaos, så vaknar man, punkt, funderar, tittar på klockan, funderar igen varför man har vaknat …..har man fått någon rejuvenerande sömn ….vilken dag är det … har man något inplanerat på agendan …..måste man resa sig ur sängen … hur är vädret … finns det nåt vettigt/roligt att se fram emot om man inte har ngt planerat …..behöver jag verkligen gå på toaletten just nu ….. vart försvann personen/kraften som nyss försökte kväva/dränka mig i drömmen ??? Med den lilla självdisciplinen man har kvar tvingar man sig sen ändå att sparka täcket åt sidan och slita av sig ögonmasken för att sedan i ett transliknande tillstång stiga upp, för att gå ner för trappan till badrum, kök osv. Under morgonkaffets inmundigande går tankarna till alla andra lyllos, som sitter på sina möten, läser sina panikmail eller bara direkt har slängt sig i kast med sina viktiga uppgifter. Jag intalar mig att IDAG hör säkert någon av sig, för att dom äntligen insett att dom behöver just mig ….. men den känslan varar inte länge ….varför skulle någon ringa/maila idag, dom gjorde det inte igår, inte förra veckan …. loppet är kört … man klarar sig utan mig …..sen kommer analytikern fram …. det fatttar du väl varför dom inte ringer … du duger inte … du behövs inte … du har blivit ersatt ….du är för ambitiös … du säger vad du tycker … du får andra att framstå som mindervärdiga med din höga arbetsmoral … du är för osvensk … du är för rolig/omtyckt/duktig …. listan kan göras hur lång och detaljerad som helst, för att jag med min godtrogna, ja rent av naiva hjärna försöker rättfärdiga varför jag har blivit en icke önskvärd person. MEN, jag varken är eller vill framstå som ett ”basket case” så jag sneglar lite på Lars von Trier och intalar mig att man måste ta det onda med det goda ….. OCH, denna bloggen hade förmodligen fortfarande legat och ruvat i sin kokong om inte omständigheterna hade varit som dom har varit på sistone. M.a.o. så har kärleksduon Yin och Yang invaderat även denna modesta täppa och jag har fullt upp med att förse dem med lämpliga Hors-d’œuvres. Jag är dock inte på långa vägar klar med min klagovisa, jag härbärgar sååå många känslor som måste ut … så jag funderar på om jag skall sätta punkt för den allokerade trilogin… dvs call it a quit … och börja på ny kula, lr ändra formatet till den berömda fyrarummaren ….. hmmm … time will tell. Vad jag dock med säkerhet vet är att det är dags för sorti för denna gången. Iofs har jag precis fått upp ångan men jag vill (?) ju inte vara sämre än vilken annan homo sapiens som helst, så jag lägger på det berömda locket nu … i vanlig ordning med löfte (inte hot) om en snar återkoppling. Som ljuv askedspresent ger jag er Anastacias låt ”Left outside alone” …
Lekolär // BMID, the one and only

PNG (del 2)

Här sitter jag igen, taggad till tusen, för att fortsätta min tilltänkta trilogi. Är iofs inte liga arg som igår, för i min tillvaro stundar en weekendresa långt utanför dom trygga 50-skyltarna …. så min sinnesstämning skulle närmast kunna beskrivas som lite hispig, aningen förväntansfull och en smula exalterad. Dessvärre skall jag varken till Stuttgart, Stavanger lr Stettin, utan till de metrosexuellas inofficiella HQ, nämligen Stockholm. På agendan står ett släktkalas och det skall ärligt talat bli jävligt skönt att dissa Älmhult som omväxling. No offense, dear natives …. men ibland behöver man perspektiv för att kunna uppskatta det som finns denna sidan ån. Ni veckopendlande läsare kan sluta fnysa … jag vet att det inte är något märkvärdigt att kana uppochner längs E4an, men för lilla mig, som mest sitter och ugglar i mossen (bor faktiskt ett stenkast ifrån myren, så det är inget jag fabulerar) är det en stor bedrift att (över)lämna hemmets trygga vrå, till katten, som tillfälligt blir ställföreträdande ”Land Lady’. Nog om detta, tillbaka till den ursprungliga briefen som jag viftade med nedan i del 1. Vi kan ju börja med korgen …. någon som inte kunde foga ihop Legobitarna??? För att underlätta/försvåra (välj själv) har jag publicerat ytterligare ett föremål med tema-anknytning, nu i det ursprungliga materialet …. en liten biblisk hint kan jag slänga in här: Moses. Och då menar jag inte löparen, utan den stackars lilla gossen (du och jag, Alfred) som av politiska skäl way back blev dumpad av sin mor i just en sådan … alltså korg-korg, inte den orangea plastkorgen från förra inlägget. Jag kan riktigt känna historiens vingslag fladdrandes i min kosmiska själ! Vore han inte död skulle jag på dirren starta en supportgrupp med honom. Men vem vet, han kanske lever ändå, reinkarnerad i min astralkropp. Nu blev det flummigt värre …. huuanamej vad härligt. Ibland när jag sitter här vid Macken, så lever mina fingrar sitt eget bekymmerslösa liv … dom bara sveper hejdlöst över tangenterna och jag har fullt sjå med att hänga med vad som ploppar upp på skärmen GO Moses! Nu måste jag dessvärre avsluta, för min ”limo” kommer snart och sen bär det av mot okända äventyr uppåt landet. Ha en 7-helvetes 3vlig helg allihopa ……  BRB, typ söndag->måndag, med del 3.

Herren vare med Eder // Sippora

Persona Non Grata, (del 1)

är de tre små ord som karakteriserar min befintlighet, på en tidsskala som i all erbarmlighet är en patetisk Toyotareklamripoff: today-tomorrow-too long. Känsliga läsare varnas för att fortsätta läsa utan näsduk/astmaspray/nitroglycerin. Jag har nu (hallelujah!)  kommit ur tycka-synd-om-mig-fasen, för all energiförlust höll på att ta knäcken av mig ….. och fr.o.m. ca kl. 1400 (idag onsdag 100609) har äntligen adrenalinet börja kicka in och jag befinner mig i den kreativa vredesfasen. Tackar här i förbifarten alla milda makter för mina 3 år med KBT i början på 2000-talet samt mitt outtröttliga intresse för hobbypsykologi (för att inte prata om aha-moments efter insyn/delaktighet i andras melodramatiska misär). Uppmärksamma besökare (läs trogna fans) har säkert noterat glappet till förra inlägget, i relation till mitt ambitionslöfte, och undrar kanske vad jag sysslar med på riktigt. Har i mitt blonda huvud försvarstalet klart (as if någon skulle döma och as if någon skulle bry sig whatsoever anyway …) anpassat efter en nationellt utkablad nyhet, nämligen den Guillou’ska skrivkrampen, som på något mystiskt sätt även tycks ha drabbat mig. Kan blockeringar drabba kända skribenter, kan de ”most certainly” drabba wannabees som mig … jag är inte bättre/sämre än gemene Jan (OMG, jag gjorde precis min första artikulationsassociation!!!) Ser dock nu, när word count i redigeringsrutan har passerat 200, att jag fortfarande inte på långa vägar har närmat mig den berömda pudelns (vad är det för fel på terriern, taxen lr tamagotchin?) kärna, så nu gäller det att komma på en smidig övergång … eller inte. Jag lutar mot sistnämnda … inte bara för att klockan är mycket … utan för att ämnet är så omfattande ….. jag skulle i princip kunna skriva ett mindre debattinlägg om temat (vilket jag förhoppningsvis även kommer att göra en vacker dag) …. och jag har precis helt enväldigt beslutat att detta blir en utmärkt teaser/cliffhanger/morot till nästa inlägg, som jag lovar kommer att dyka upp när ni minst anar det.
Under tiden kan ni fundera över symboliken i rubricerad bild, samt beskåda det fördelaktiga priset för ”Berit korg orange” på:

http://www.kitsch.se/index.php?page=product:show;item:7060,cat:106&lang=sv

(hoppas innerligt att ingen kommer ihåg ”vinstället BERIT’, som florerade i min mailbox på 90-talet, när internet tågade in på allvar på arbetsplatserna runtom i landet och Libanonreferenserna blivit uttjatade)

Kram sålänge och se upp för dårarna // Skånsk-finska Yrvädret